”Alltid trott stenhårt på att jag har mitt öde i mina egna händer”

Jiloan Hamad talar ut om helvetesåren, sin kurdiska bakgrund, familjens tragedier och allsvensk återkomst

Han var mästarkaptenen som skulle erövra Bundesliga, men för Jiloan Hamad har de tre senaste åren istället inneburit en enda lång flerfrontskamp.
Han har kämpat mot fotbollen, kämpat mot kriget, kämpat mot sig själv.
Nu ska Allsvenskans bästa mittfältare från 2013 bevisa att han fått ihop världen runtomkring sig, att han är ännu bättre nu.

Text

Foto

et var den 3 november 2013, och Jiloan Hamad möttes av euforiska ovationer då han gick runt på Swedbank Stadion efter utfört uppdrag.

I händerna hade han Lennart Johanssons pokal. Över axlarna hade han svept den kurdiska flaggan.

Allt var precis som det skulle vara.

22 år gammal var Jiloan Hamad lagkapten för de svenska mästarna, utsedd till Allsvenskans allra bäste spelare av Sportbladet och på väg att ta nästa steg. Efter noggrant analyserande av alternativen hade han tackat nej till West Ham, Sunderland, Sochaux, Rubin Kazan och alla de andra för att istället välja den ambitiösa tyska tillväxtklubben Hoffenheim.

Fotbollen var på kurs rakt uppåt. Och resten då?

Jotack, kampen som familjen vigt sina liv åt hade givit resultat. Relativt sett var läget stabilt i de irakiska delarna av Kurdistan; numera hade de sina gränser, sitt parlament och sin de facto-självständighet.

En buckla i händerna, en flagga på ryggen. Jiloan Hamads liv i symbolisk sammanfattning.

Det var den 3 november 2013, och det skulle hända en del med både fotbollen och världen under åren som närmade sig.

rygt tre år senare sitter en 26-årig Jiloan Hamad på ett kafé i Hammarby sjöstad och ska försöka få plats med allt i en enda berättelse.

Det är inte alldeles enkelt, för det är så väldigt mycket han har behövt förhålla sig till, processa och ta sig vidare ifrån. Många gånger om har han tvingats rannsaka sig själv, och omvärdera en del av de grundprinciper han alltid utgått ifrån.

– Jag har alltid trott stenhårt på att jag har mitt öde i mina egna händer, att jag skapar mig min egen tur… Tidigare har det egentligen inte funnits någon orättvisa i fotboll för mig, jag har alltid sett det som att den som är tillräckligt bra på träningarna är den som får spela och den som investerar i sin talang är den som får belöningar. Men idag vet jag… Ibland är det tyvärr inte så.

Från första början gick allt enligt planen. Jiloan Hamad startade den första Bundesliga-matchen efter flytten, gick före spelare som Kevin Volland (med i senaste tyska landslagstruppen) och Anthony Modeste (idag skytteligaledare i Bundesliga) för att bilda offensiv med bland annat Roberto Firmino.

Att det sedan inte blev fler starter den första våren var helt i sin ordning, den var ändå inplanerad som en anpassningsperiod.

Det var istället efter den första sommaren som Jiloan Hamad gick in i karriärens första stora motgång, den som sedan aldrig ville ta slut.

– Jag var 100 procent förberedd, 100 procent inställd på att det skulle bli mitt år. Jag hade spelat i träningsmatcherna, men när den första Bundesliga-truppen togs ut så var inte mitt namn med. Jag bara väntade på att tränaren skulle komma till mig – och när han aldrig gjorde det trodde jag på allvar att han bara hade glömt att ropa upp mig. Det var jobbigt. För första gången någonsin kände jag mig… ja, orättvist behandlad.
Efter en höst utan speltid var alla parter överens om att det var läge för en utlåning. Belgiska storklubben Standard Liège lockade mest, mycket för att tränaren Ivan Vukomanović varit aktivt intresserad i flera års tid.

– Han vara ganska trött på de offensiva spelare han hade, så han var verkligen glad att få in mig, välkomnade mig med en kram: ”Välkommen, du behövs”. Men när jag varit i Standard Liège i två dagar står han och gråter i omklädningsrummet. Han pratar franska, jag fattar ingenting… Japanske landslagsmålvakten Kawashima sitter bredvid mig, så jag frågade honom vad som hände. ”Han har fått sparken”. Och jag tänker bara: ”Herregud, det här kan inte hända”.

Efterträdaren José Riga gjorde direkt klart att han inte hade en aning om vem Jiloan Hamad var eller vilken position han spelade på, men med tiden segade sig ändå svensken in i laget och började göra avtryck.

Då kom närkampen på träningen, knät som vek sig och diagnosen som skrämde.

– Men de sa att det var lugnt, att ledbandet fått en smäll, men att korsbandet var helt. Det skulle ta sex veckor – inga problem. Jag började till och med löpa lite lätt, köra balansövningar… Men det var något som inte stämde.

Tre dagar efter smällen gjorde Hamad en andra undersökning, och fick ett nytt besked. Det främre korsbandet var visserligen helt – men det bakre var av.

– Sex veckor förvandlades till tio till tolv månader… Fy fan, vad jobbigt det var, som att ett mörkt moln drog in över mig. Men jag minns dagen då jag opererade mig. Det var hos en specialist nära München, och jag hade kört dit själv i fyra eller fem timmar. Familjen var i hemlandet och kunde inte vara med mig, så jag låg där ensam på sjukhuset och tänkte bara… ”Fuck it. Det finns så mycket annat i världen, så mycket som är större än detta”. Jag har farbröder och kusiner som är med och slåss i kriget mot IS. Jag kunde inte bara ligga där och tycka synd om mig själv. Jag andas, jag lever. Kom igen!

ör alla som följt Jiloan Hamad har det alltid varit uppenbart att hans bakgrund utgjort en fundamental del av både hans karaktär och hans karriär, och själva ramberättelsen är välkänd.

Pappan Mohammed märkt för livet efter 15 år som kurdisk gerillakrigare, peshmerga. Den enda sonen född på flykt, på en slags fängelsesjukhus i det då sovjetiska Azerbajdzjan. Därefter ett halvår i flyktingläger i Turkmenistan och halvannat år i Moskva innan det till sist blev trygghet och lägenhet i Markbacken i västra Örebro.

Att skriva ner det krasst och kronologiskt är en sak. Att själv ha levt det är givetvis en helt annan.

– När jag sitter och pratar med mina föräldrar så ser jag i deras ögon vad de har gått igenom, och bara det gör det lättare för mig att vara mer ödmjuk, att aldrig glömma var jag kommer ifrån och att ta fotbollen för vad den är. Det finns såna historier, så det är helt sjukt…

Jiloan Hamad berättar om sin pappa, om krigen han utkämpat och ärren han bär. Flera knivhugg i nacken. Granatsplitter mest överallt. Skottskador i både benet och axeln.

– En gång när han blev skjuten i axeln var han tvungen att vandra i nästan 40 dagar för att få hjälp, från bergen över gränsen till ett sjukhus i Libanon. Men eftersom det var ett palestinskt sjukhus utsattes det för en missilattack. Plötsligt var pappa begravd upp till hakan av rasmassorna. Alla tänder borta, njuren förlorad… Så gick det med det sjukhusbesöket.
Ett skratt, ett stråk av galghumor.

– Och det är inte bara min pappas sida. Min morbror fick till exempel begrava småbitarna efter sin syster… Hon sprängdes i luften i Halabja-massakern 1988, så morbror fick gå runt och samla ihop alla delar av henne han kunde hitta innan han kunde begrava henne. Förstår du?

Nej. Egentligen inte.

– Och min mamma… Hon fick en dotter före alla oss andra, men tjejen blev sjuk hela tiden. Så mamma tog henne till Erbil, två timmars bilresa bort. Efter en månad på sjukhuset gick hon bort, ett och ett halvt år gammal. Så de lindade in henne i en filt, och mamma fick sitta två timmar i bilen med sin egen döda dotter i famnen innan hon kunde begravas.
Hamad slår inte bort blicken, utan ser mig rakt i ögonen.

– Kolla vad de har gått igenom – och kolla sedan på oss. Vilka är vi? Hur tänker vi? Jag är ju själv en del av de här selfietiderna, och vi i vår generation kan göra helt oviktiga saker till värsta grejen. Det är viktigt att tänka igenom det ibland.

Jiloan Hamad har alltid gått framåt förföljd av den här sortens dova ekon från förr, men sommaren 2014 kreverade allt även i hans egen tid, hans eget liv.

Från ingenstans svepte terrorsekten Islamiska staten upp genom Irak, och närmade sig blixtsnabbt de kurdiska delarna. De tog Mosul och Tikrit på ett par dygn, de tog Sinjar och stod i ett skede bara fyra mil ifrån den kurdiska huvudstaden Erbil.

Den irakiska armén kapitulerade, och de internationella samfunden stod handfallna. De enda som mobiliserade och faktiskt stod kvar var peshmergastyrkorna. De slogs både för sig själva och för omvärlden.

– Allt som hände var en stor chock, och för oss blev det såklart så oerhört närvarande. När pappa var hos mig i Tyskland var det enda han gjorde att sitta och kolla nyheterna. Det var så sorgligt. Han satt där och var maktlös och mådde så jävla dåligt över allting… Ibland ville jag bara stänga av tv:n och kasta ut den där jävla boxen. Tänk dig att varje dag höra om kvinnor som blir våldtagna och mördade, barn som blir torterade, ditt folk som bränns levande…

Jag vet ju att skadorna gjort din pappa till sjukpensionär, och jag antar att det var det som hindrade honom från att själva åka ner.

– 100 procent. Att vara en peshmerga är en stor stolthet i vår familj – och en gång peshmerga, alltid peshmerga. Min farbror, mina kusiner, många vänner även härifrån Sverige… Det var många från min närhet som deltog i kriget.

Hur har det gått för dem?

– För de flesta har det gått bra, men… Min kusins man gick bort, det var inte alls så länge sedan. De hade nyss gift sig, precis fått barn. Och flera väldigt nära vänner till pappa har gått bort, personer från vår stad och personer som han kämpade tillsammans med innan han skadades. Men vad ska man säga? De kommer att leva för evigt, de har gått bort för något större.

är den första besvikelsen lagt sig och proportionerna klarnat beslutade sig Jiloan Hamad för att angripa sin korsbandsskada så konstruktivt han någonsin kunde.

Medicinskt, mentalt, utvecklingsmässigt – max på alla reglage. Han googlade efter inspirerande korsbandsexempel, och gjorde alla rehabiliteringsövningar ner i minsta detalj. Han lyssnade på kvinnan på sjukhuset som hävdade att det var läkande att skratta, och började låtsasskratta för sakens skull.

Varje vecka hade han en sittning med den välkända tyske idrottspsykologen Jan Meyer, och ett Skype-samtal med sin personliga mentor, Malmö-bankiren Ernst Knuthsen. På kvällarna läste han en distansutbildning om personligt ledarskap inom Leadership Management International.

– Jag skulle tillbaka som både en bättre spelare och en bättre människa. Från början sa läkaren tio till tolv månader, men petade även in att han hade haft en patient som haft en riktigt bra rehab och var tillbaka efter åtta. Okej. Jag gick tillbaka till läkaren efter sex månader, och han trodde knappt på det han såg. Han kände på knät och bara… ”Är det här ens möjligt?”.

I Hoffenheim hade tränaren Markus Gisdol hunnit få sparken, och en återställd Jiloan Hamad såg det som att allt nu skulle börja om på noll under den smått legendariske Huub Stevens.

Det blev inte riktigt så. Det blev istället ett ödesmättat individuellt samtal under vinterlägret i Sydafrika.

– Än idag kan jag se det där mötesrummet framför mig… Huub säger till mig: ”Hamad, you’re a fantastic player, an amazing guy, I can see why Hoffenheim bought you – but you’ve been injured for more than eight months and need six more months to get in shape”. Han bara: ”Jag har inte den tiden, jag behöver spelare som kan gå in nu. Tyvärr, du får gå på lån igen”.

Den första instinkten var att säga emot, att argumentera för sin sak. Fråga fystränaren! Han kommer att berätta om testvärdena, om löptiderna och styrkerekorden. Men lika snabbt sänkte sig sedan besvikelsen, resignationen.

– När han sa det där… Jag lovar, det är inte många gånger jag har gråtit i mitt liv, men hade jag stängt ögonen så hade tårarna kommit. Jag hade den här klumpen i halsen. Den här var värre än när jag fick beskedet om att korsbandet hade gått. Åtta månaders rehabhelvete – och sedan inte ens få chansen. När jag kom tillbaka till hotellet bröt jag ihop. Jag mådde så jävla dåligt.

Veckorna som följde tränare Jiloan Hamad med någon typ av målinriktat ursinne. Visa tränaren som hade fel, visst, men framförallt göra sig maximalt redo för nästa klubbadress.

När startelvan till det sista genrepet aviserades var Jiloan Hamad i gymet och körde ytterligare ett extrapass lite halvt i smyg. Han noterade inte ens att hans eget namn stod på nummer tio-positionen.

– Det var den assisterande tränaren som hittade mig till slut: ”Var fan har du varit? Vi har letat efter dig i en halvtimme”. Jag ringde pappa direkt. Han bara: ”Det här är din chans. Nu är det upp till dig”.

Och jodå. Mål i träningsmatchen mot Sturm Graz. Uttagen i Bundesliga-omstarten mot Bayer Leverkusen. Mål igen. Matchhjälte och officiellt utnämnd till matchens spelare.

– Efteråt kallade Huub in mig: ”Jag har varit tränare i 30 år. Jag har aldrig stött på en kille som tagit en motgång med samma inställning som dig. Jag vill ha dig här, du är en av våra viktiga spelare nu”. Jag blir fortfarande glad när jag tänker på den stunden, hela min värld bara lyfte. Och sedan var det liksom inget snack om saken. FC Bayern borta på Allianz Arena i nästa match – jag var i startelvan. Jag hade klarat det, jag var ute på andra sidan.

Men sedan…?

– Det gick fyra matcher, sedan kom Huub in i omklädningsrummet och gråter… Déjà vu. Han hade haft hjärtproblem länge, och nu hade läkaren sagt att han inte fick utsätta sig för mer stress utan behövde avsluta hela sin karriär. Så vi tog upp Julian Nagelsmann istället. Det första han gjorde var att ta ut mig ur startelvan. Han ville satsa på de spelarna han haft i juniorlaget, det som redan var helt inkörda på hans tänk och hans spelsätt. Och då var det liksom slut där nere, det fanns inte någon väg fram.

nder så gott som hela sin tid i Bundesliga har Jiloan Hamad brottats med en och samma tankegång: Vad betyder det när fotbollen är allt – men ändå inte det viktigaste?

Vart tar man vägen med den funderingen, den insikten?

– Det var en lång period där i Tyskland… Jag förde min kamp runt planen, men den fick mig mest bara att inse… Att det handlade inte längre om ifall fotbollen gick bra eller dåligt – utan det gällde vad fotbollen egentligen var för mig, vilken roll den hade. Jag flyttade ifrån min familj när jag var 16 år, har varit ifrån dem sedan dess. Jag kan inte se min systers barn växa upp. Jag kan inte finnas runt mina släktingar när de kämpar för något som har betydelse för hela världen.

Allt mer tid och allt större energi gick åt att till att uppdatera sig med kusinerna vid Mellanösterns frontlinjer. Några landvinningar, några förluster? Någon ny information, något hopp vid horisonten?

– Ibland önskade jag att jag bara kunde vara en dum kille som enbart tänkte på fotbollen. Allt det där blev ju en börda. Men folk som jag känner går bort hela tiden, och… Vad gör jag? Jag vaknar upp varje morgon och det är en tränare som säger åt mig att springa hit och passa dit. Vad är egentligen meningen med det? De ger sina liv för sitt land, för omvärlden. Rätt ofta tänkte jag: ”Fan, kan jag inte göra något viktigare än detta? Varför gör jag inte något?”.

Men är du inte lite hård mot dig själv? Jag vet ju att du har samlat ihop pengar och bidragit på olika sätt.

– Okej, jo… Jag har gjort det okej från ett fotbollsspelarperspektiv – men hade det inte givit mer ifall jag bara hade släppt fotbollen, lagt den där Bundesliga-klubben i karantän och åkt ner för att hjälpa till på plats? Kan jag verkligen säga att jag gjort precis allt jag kunnat?

En gång intervjuade jag Ahmed Al Ammari, en välmeriterad målvakt som spelade för det landslag som hoppades kunna representera ett nytt Libyen på andra sidan Gadaffi-regimen.

Han brottades med precis de här frågorna, men hade försonats med att han gjorde större nytta för saken som målvakt än som soldat: ”Får jag en kula i bröstet gråter mina närmaste. Stoppar jag en boll med kroppen jublar miljoner”.

Jag återger citatet för Jiloan Hamad, och frågar om han kan relatera till det. Han nickar långsamt.

– Det finns en fotbollsfamilj från Malmö, familjen Asaad. Lillebrorsan Rebin spelar innermittfältare i Halmstad nu. Storebror Nazad hade faktiskt kontrakt med Udinese förut – men idag har han helt bytt karriär och är läkare. Deras pappa sa till mig en gång: ”Det finns olika typer av peshmerga. Det finns peshmerga som krigar på marken med gevär i handen, det finns peshmerga på sjukhusen i läkarrock. Du är peshmerga på fotbollsplanen, som representerar oss kurder med bollen framför fötterna”.

i blir sittande på kaféet i några timmar medan arbetspendlarna börjar återvända till Hammarby sjöstad. Några gånger kommer ungdomar förbi och ber om selfies, på ett par balkonger tvärsöver gatan hänger grönvita flaggor.

Vid det här laget har Jiloan Hamad levt ungefär två veckor med sin nya klubb.

– Hammarby känns som en klubb med jättemycket potential, men som måste börja steppa upp. Vi vill satsa, vi har en ny tränare, ett nytt projekt… Vi vill något. Och det finns sån råpotential här att det är helt sjukt. Bestämmer sig hela föreningen kan Hammarby bli Sveriges största klubb på sikt. Utan att överdriva.

Samtidigt var det ju egentligen inte här Jiloan Hamad hade tänkt sig att befinna sig vårvintern 2017. Han erkänner utan omsvep att det krävdes en hel del stolthetssväljande innan han överhuvudtaget kunde förlika sig med att flytta tillbaka till Sverige.

– Absolut. Det är klart att det var jävligt tufft, jag ska inte ljuga. Jag vet att jag håller i Bundesliga, att jag kan spela på den nivån utan problem. Fram till och med januari var jag egentligen fortfarande inställd på allt utom Sverige, men under de två första veckorna av fönstret märkte jag att… Fan, har du inte gjort en hel säsong på tre år så är det inte helt lätt att hitta en bra klubb därute.

Att det fanns löpande kontakt med Malmö FF under en längre tid är inte heller någon hemlighet.

– Vi hade stämt av, men när min agent väl ringde och sa att jag var intresserad av att komma till Sverige blev väl nästan Daniel Andersson lite överraskad: ”Jag trodde inte att Jille var intresserad”. Så då ringde Daniel mig, och så pratade vi ut. Det första han sa var: ”Vår trupp i Malmö är jättebred. Jag måste göra mig av med spelare, det är prioritet ett”. Överenskommelsen blev att jag skulle se vad som fanns ute i Europa under januarifönstret, medan han skulle försöka göra sig av med spelare och sedan skulle vi ta ett snack igen efter det. ”Okej, det låter bra, vi vet var vi står”. Men sedan blev det liksom… En mix av att jag inte kunde vänta, och att det bara rann ut.

Bland MFF-fans vet jag att det finns en besvikelse över att du valt att representera en allsvensk konkurrent. Var det en faktor du vägde in?

– Det här är ju inget man leker med, man måste ha respekt för såna här saker. Jag är inte en sådan som går till en ny klubb och kysser klubbmärket det första jag gör. Det är inte så att jag kommer att vara Bajare efter två månader, det tar tid. Du måste lära känna klubben, historiken, supportrarna… Det tog mig säkert två, tre år innan jag verkligen kände mig som malmöit, men sedan smittar det ju av sig. Har man spelat i Malmö i sex, sju år och varit lagkapten där – då är det bara så att det finns vissa klubbar som det inte funkar att flytta till. Även om jag nu hade vissa alternativ som kändes bra fotbollsmässigt så var det 70 procent av helheten som inte kändes bra just för att jag tillhört Malmö FF på det sättet. Det var inte det enda som räknades – det var inte helt avgörande – men det var absolut en faktor som jag tog med.

Vilka andra allsvenska klubbar som var intresserade? Det är egentligen betydligt lättare att räkna upp de toppklubbar som inte hörde av sig.

– Jag har känt Jörgen Lennartsson och Mats Gren jättelänge, och de båda låg ju på. När Jörgen ringde mig så blev jag känslig, för han har gjort jättemycket för mig. Han tog ut mig i U21-landslaget som nästan enda kille född 1990, han gjorde mig till lagkapten och var till och med på Håkan Ericson om att verkligen ta hand om mig när han lämnade över. Jag har alltid velat spela för Jörgen, men… Det var ju andra faktorer också.

AIK?

– Alltså… Jag satt i flera möten med AIK, jag hade dem på bordet. Sedan hände det lite saker och vi kom inte överens. Men det är en annan historia, som jag faktiskt inte kan ta upp.

Så fort Hamad kommit över den mentala tröskeln mot Sverige var inte längre de holländska och belgiska klubbarna intressanta. När han själv redogör för sin relation till Allsvenskan pratar han om den storögda entusiasmen hos den lilla grabben som stod på Eyravallens läktare och hejade på Per Gawelin och Niklas Skoog.

Bakom Bundesliga-spelaren finns den killen fortfarande kvar.

– Jag blev ändå smickrad av att så många visade intresse. Jag hade mycket kontakt med Jens Gustafsson i Norrköping som jag respekterar jättemycket för allt arbete han har gjort. Alexander Axén ringde från Örebro, och det fanns något i mig som ville göra det för hans och för stadens skull. Och när Dalkurd hörde av sig behöver jag inte ens förklara vilka tankar det väckte i mig.

Ändå blev det Hammarby.

– Ja. Totalt sett var det klart det bästa valet. Efter Malmö var Hammarby den första klubben som ringde, och de har verkligen förklarat hur de ser på min roll i klubben. Och jag tror att jag kan ha stor påverkan här. Jag känner mig viktigare och mer behövd här än jag hade gjort i någon annan klubb. Tror bara alla i gruppen på det – då blir det bra. Men den tron kanske har saknats lite i Hammarby, man har satt sig själv i andrahand litegrann. Nä, låt oss snacka om att vinna matcher, låt oss snacka om att ta ett SM-guld. Varför inte? Framför mina egna ögon har jag sett hur Hoffenheim har gått från att vara ett bottenlag till att bli ett topplag bara det senaste året – och det bara tack vare ett tränarbyte och en ny tro. Några nya spelare, okej, men på pappret blev vi av med bättre spelare än vad som kom in. Så det går att göra, det är möjligt.

Sedan några år tillbaka pratar Jiloan Hamad aldrig längre om att ”kriga” på fotbollsplanen. I hans värld hör just det ordet hemma någon annanstans – medan det däremot är fullt möjligt att både representera och symbolisera i matchtröja.

Den här helgen spelar Hoffenheim om en Champions League-plats borta mot Schalke 04, och långt därifrån slåss den irakiska armén för att slutgiltigt återta Mosul.

Någonstans i den skuggan hittar vi Jiloan Hamad och hans plats i världen. Själv kommer han tillbringa lördagen i en sporthall i Skärholmen för en insamlingsturnering för Mellanösterns barn, och ägna söndagen åt Hammarbys cupmatch mot Varberg.

– Så mycket av mina senaste år har gått ut på att få ihop allt i mitt eget huvud. Jag som alltid trott så mycket på att man skapar sitt eget öde på fotbollsplanen – vad säger det då om mig att jag misslyckades i Tyskland? Spelar det ens någon roll? Nu känner jag att jag har hunnit ganska långt med allt det där. Idag har jag en mycket tydligare bild av hur allt hänger ihop, av vad jag kan förvänta mig av mig själv när jag spelar fotboll. Och det är fortfarande väldigt mycket.

Text

Foto